SÅ VAR VAR VI. Jo senast var jag dagar ifrån att sitta på ett plan som skulle ta mig till New York där mitt nya jobb, boende och alltså liv väntar. Men då jag nu ska byta typ av visum (fortfarande ett arbetsvisum) så kommer det att ta ännu mer tid, mer väntan och en ännu större prövning av tålamod än det jag redan utstått. Det känns ju lite surt, sedan oktober/november har mitt liv nästan stannats upp och jag har bara väntat på besked. Hade jag fått veta redan vid indiansommaren att "Det kommer att ta ca ett år" då skulle jag ha kunnat gjort något av tiden och skaffat mig ett typ av arbete som skulle passa. Jag gillar att jobba. Jag har egentligen inte känt paniken gällande att jag inte är på plats i New York (även om jag är ivrig och hjärtat rusar så mycket som jag längtar ) men det är ju min säkra framtid, det kommer! Men nu har jag ju inte kunnat jobba då inte många arbetsplatser godkänner att jag kanske bara kan vara anställ i två veckor till, då jag varje dag väntade på fler besked, och det har varit l'tt frustrerande. Men ambassader, immigrationsverk och liknande tar tid, och jag tycker det skulle vara i princip oförskämt att klaga när jag nu fått en sådan här chans som bara och endast kommer att komma till mig en gång i livet. Så jag har väll hållit mig lugn, fyllt dagarna av skit-tv och broderat i princip. Är fasiken kanonduktig på plottriga broderier vid det här laget, vilket betyder att jag har alla årets födelsedagspresenter redo haha.